Det här blir, tror jag, ett avsteg från mitt vanliga agilevangiliserande. Istället tänker jag summera lite tankar om den civiliserade människans relation till robotar.

Sedan en tid tillbaka har jag hört flera av mina vänner prata varmt om sina små dammsugarrobotar (Roomba från IRobot). De klarar trösklar, hittar till sin laddningsstation när den behöver ladda upp sig och kan dammsuga när ingen är hemma. Jag kände att det nog är en klassisk robottillämpning. Den befriar oss från en av veckans tråkigaste sysslor så att vi får mer tid för varandra.

Samtidigt har jag förundrats över den städmani som följt i dess spår, det verkar som att det finns ett extra intresse av att städa nu när det är en robot som utför sysslan. Först tolkade jag det som att man kanske alltid velat ha rent och fint omkring sig men att man hade saknat tiden för att leva upp till detta ideal, men nu har jag svängt över till en annan tolkning. Jag tror att dessa robotars ägare vill spendera tid med sin robot. Det verkar finnas en underliggande kärlek till roboten. Tydligast blir det när man hör dem säga: ”Idag hittade jag min Roomba intrasslad i en hög av sladdar klagandes på tyska, franska och engelska” eller: ”Igår såg jag hur Roomba närmade sig trappen, blev rädd och gav ifrån sig ett pip”. Eller en annan vän som nästan kärleksfullt deklarerade att han skulle Roomba-säkra sitt hem.

Kanske är det inte så konstigt att man utvecklar känslor för ett ting som lojalt ställer upp på att dammsuga när ingen är hemma?

Som av en händelse har jag sett ett antal TED-tal som handlade om hur våra liv kommer att förändras av robotar och påfallande många robotidéer verkar tala till vår förmåga till empati med dem istället för tvärtom. En av ideérna var en robot som gör allt det där som du saknar hos en partner när du separerat efter ett långt förhållande, tar täcket på natten, gnäller och tjatar på dagen… (talet på TED det jag refererar till är drygt 14 minuter in på talet).

Dessutom slog det mig att det här är redan ”old news”, vem minns inte tamagotchin? Tamagotchin som ter sig väldigt omodern i åsynen av den gulliga leksaksdinosaurien Pleo som är föremål för ett annat TED-tal.

Faktum är att även Roomba från IRobot har presenterats på TED och där har de påfallande intressanta klipp om hur vi kan komma att interagera med robotar baserat på våra emotionella kvaliteter.

Roboten kanske blir din ”low-maintenance-friend” när du inte har tid för riktiga vänner längre. Jag som trodde att vi skulle skaffa robotar för att få mer tid för varandra…

Annonser

Sluta chansa

november 8, 2008

Det finns en ihärdig fördom runt lättrörliga metoder som säger att lättrörliga metoder är till för de slarviga. De som inte orkar tänka efter först, de som inte gillar att ta fram en genomtänkt systemdesign, de som inte vill dokumentera först utan bara slarva fram något utan att tänka efter först.

Även om det finns ett litet, litet korn sanning i det ovanstående så tänkte jag rikta ljuset mot de stora missförstånden istället.

Agila metoder ser gärna att man tänker till innan man börjar arbetet, men inte på bekostnad av att tänkandet under och efter arbetet. Med den komplexa problematik som vi ställs inför under ett utvecklingsarbete kan man inte kosta på sig ”lyxen” att bestämma sig återkalleligt för någonting innan implementationsarbetet är igång. Vi måste utnyttja all information vi har för att kontinuerligt fatta så bra beslut som vi kan.

Gårdagens eller dagens?

Tidiga beslut skänker en viss trygghet, men den tryggheten är bedräglig. Ofta kan beslut som fattats tidigt visa sina baksidor sent i projektarbetet och då måste vi vara förberedda på att omvärdera besutet. Har vi då istället byggt upp en projektkultur som säger: Först kommer den smarta gruppen att tänka, sedan ger de oss en design och efter det implementerar vi den, ignorerar man den lärdom som man förvärvar under projektarbetet och baserar då lösningen på gårdagens kunskap istället för dagens.

Man kan fortfarande säga att ”vi använder MySQL” eller ”vi implementerar det i Ruby” dag ett men man kan försöka fundera på hur man förhåller sig så neutral som möjligt trots de besluten. Vi kanske inte ska kasta oss över de specifika mysql-funktionerna innan vi verkligen behöver dem. Kanske ska vi välja JRuby för att kunna hålla oss mer öppna mot Java-världen?

Så det är inte en benägenhet att slarva som driver oss till att inte göra en alltför genomarbetad förstudie, det är vetskapen om att vi imorgon kommer att ha så mycket bättre förutsättningar för att fatta bra beslut.

Traditionellt har vi föredragit att dra till med en ”best guess” och kallat den en plan för att sedan bli mäkta irriterade när denna plan inte håller. Vi agila förespråkare säger: Sluta chansa, låt oss fatta de beslut som vi är kapabla att fatta för tillfället och vara förberedda på att omvärdera när vi vet bättre.

Skäms på dig hjälte!

november 3, 2008

Många är de gånger då jag har bevittnat hjältar i arbetssituationer. Folk som burit hela projekt på sina axlar. Folk att lita på, som får saker gjorda. De är projektledaranas gunstlingar. De hyllas som räddare i nöden och som värdefulla projektmedlemmar.
Det finns dock en baksida med dessa hjältedåd. De är det yttersta beviset på att du har en dålig dynamik i gruppen. För att bli en hjälte måste du nästan vara dålig på att samarbeta. Hade du varit bra på att samarbeta hade du snabbt lyft din omgivning till en nivå där du kanske inte varit en så tydlig hjälte. Däremot hade du varit orsaken till att ett högeffektivt team skapats.

Varje gång man ser en hjälte ska man fundera på vad som skulle kunna få denne hjälte att börja samarbeta. Varje gång du själv känner dig som en hjälte borde du fundera på vad du gjorde för fel.

Man bör vara tacksam för att man har duktiga medarbetare, men man ska skämmas om man är beroende av dem liksom de ska skämmas för att de inte samarbetar.