En myndighet som vill köpa en IT-lösning har, redan innan projektet börjat, hamnat i knipa.

Fienden heter ”offentlig upphandling”. Lagen om offentlig upphandling har anpassats för upphandlingar av konkreta varor och tjänster som exempelvis att:

  • …asfaltera tjugo mil motorväg
  • …sköta renhållningen på södermalm.
  • …mäta grundvattennivåer i någon halländsk ås.

De ovanstående aktiviteterna har inte mycket gemensamt med mjukvaruutveckling, de är alla tämligen förutsägbara aktiviteter med ett tämligen lättdefinierat mål. Alla som svarar på en offentlig upphandling måste täcka in hela den definierade målbilden. Om en leverantör missar att svara ”Ja” på ett av kraven kan en konkurerande leverantör, vid förlust, överklaga beslutet med hänvisning till att hela kravlistan inte var täckt av den vinnande leverantören.

För en myndighet som vill ha en bro fungerar detta ganska bra – visserligen kan en bro vara knepig att konstruera, men den är enkel att beskriva med geometriska mått, trafikgenomströmningskapacitet och hållbarhet. Mjukvara med tusentals funktioner låter sig inte, framgångsrikt, beskrivas på det viset. Där har IKIWISI (I’ll Know It When I See It) visat sig vara en mer framkomlig väg. Beställaren ska alltså ha möjlighet att följa utvecklingen på nära håll och korrigera riktningen på projektet när det anses nödvändigt.

Tyvärr har ingen alternativ lag stiftats för att underlätta mydigheters upphandling av mjukvarutjänster. Det betyder att myndigheterna har fastnat i en projektplanering för mjukvaruprojekt som om och om igen har visat sina svagheter i form av dålig ekonomi och dålig träffsäkerhet i resultat (m.a.o. man leverar inte en lösning på det avsedda problemet).

Men det här var inte menat som en klagosång – det finns öppningar som har börjat användas.

Som myndighet har man möjligheten att driva interna projekt, utan offentlig upphandling. Enda kravet är att myndigheten själv tar leveransansvaret och det finns inget hinder för att ta in en extern leverantör av själva konstruktionsarbetet på konsultbasis. Fördelen med det här angreppssättet är att man inte behöver slänga en massa tid på att skapa en enorm kravspecifikation inför en upphandling och man har möjligheten att utvärdera leverantörer under projektets gång (om en leverantör underpresterar så byter man bara). Man har t.o.m. möjligheten att byta ut enskilda konsulter som man inte tycker levererar i paritet med vad de kostar.

Främsta fördelen är dock den som jag nämnde tidigare, man har möjligheten att se hur produkten evolverar och kontinuerligt styra projektet mot ett mål som ger verksamhetsnytta.

Myndigheter som ser framför sig att de ska beställa mjukvara bör skaffa sig projektledarkompetens, ta hem projekten och skaffa sig ett gott samarbete med en högpresterande grupp systemutvecklare.

Låt inte våra skattepengar gå till dyra högriskprojekt – definiera istället den nya tidens lättrörliga myndigheter.

Wilmer-X hade fel

september 21, 2006

”Du kan glömma dina ensamma stunder – du kan lita på teknikens under!”

Jag var fortfarande en gänglig pubertal kille. Internet var fortfarande något som de amerikanska universiteten och den amerikanska militären nyttjade för att dela forskningsresultat. Årets julklapp var en bakmaskin.
För att vara modest kan man säga att Wilmer-X’s Teknikens Under från 1988 var aningen före sin tid. Redan då fascinerades jag av den märkliga texten, givetvis helt ovetandes om att den ca. 15 år senare skulle komma att förverkligas.

Jag tror att det var år 2001 som jag för första gången träffade en kompis som presenterade sin nya kärlek som han hade ”träffat på Internet”. Jag minns att det var lite omtumlande – lite som när en nära vän berättar att han/hon är homosexuell eller att hon väntar barn. Man ville ju inte verka intolerant eller oförstående så det vara bara att svälja ner sina förstockade fördomar och hälsa glatt på den nya bekantskapen.

Vanligtvis tycker jag att mina fördomar är ganska lättmotade och efter lite provokation brukar de ge med sig, men när det gäller dejting på internet så har någonting i mig stannat kvar trots att det nu blivit så allmänt accepterat. Varför känns det så instinktivt fel?
För att göra upp med den känslan satt jag mig för en tid sedan och började gräva i mina värderingar för att se vad det var som krockade. Kärlek är ju något som jag unnar alla och jag har ju endast sällan varit en bakåtsträvare när det gäller tekniska framsteg, men ändå var det just tekniken som jag hängde upp mig på.

Jag tänker på alla de fjuniga dot-com-konsulter som satt på spray och lappade ihop ännu en av alla dessa halvtaskiga jsp-baserade webbplatser fyllda till bredden med gif-bilder. Vad visste de om samhällsbyggnad? Var de medvetna om att de skulle påverka hur hundratusentals svenskar valde vilka de ska dela sina liv med? Hade de gjort någon samhällsanalys som resulterade i ”Sveriges invånare kommer att finna mycken glädje i att kunna välja ut en partner med ett par datorer som mellanhänder.”?

Min erfarenhet av systemutveckling säger mig att vi IT-arbetare har blivit den nya tidens samhällsbyggare, men vi vet inte och vi bryr oss inte så värst mycket om vilket samhälle vi håller på att bygga upp. Kanske ska vi heller inte ta på oss det betungade ansvaret, men det saknas övergripande visioner om hur vi vill och inte vill använda oss av ny teknik.
Många må uppskatta att träffa partners över internet och så länge det leder till kärleksfulla relationer mellan personer så är jag inte den som ska fördöma det, men jag kan inte låta bli att fundera om det inte är så att det verkliga problemet med att träffa en partner är att vi har slutat att umgås. Vill vi ändå inte hellre träffa folk i ett naturligt sammanhang där vi nyfiket kan betrakta hur den tilltänkta interagerar med andra människor och kanske låta det pirra lite i magen när vi märker att hon har lagt märke till oss, några förstulna blickar, ett nervöst ”Hej…” och den nästan rituala jakten på ett lämpligt tillfälle att närma oss henne och kanske, om vi då vågar, med bultande hjärta, be om en träff.

Som motkraft till den nya, isolerande samhällsstrukturen föreslår jag att folk som vill träffa någon ska göra just det – utan mellanhänder – börja på improvisationsteater, börja sjunga i kör, starta en bokcirkel, bjud hem folk som du inte träffar så ofta på middag! Alla älskar vi att umgås, ändå umgås vi allt för lite och allt mindre.

Glöm Wilmer-X, de hade fel. Lita till dig själv och dina mänskliga under istället.